Read: Second Star to the Right

"Leslie Hiller is a bright, attractive, talented teenager who leads a privileged life in New York City. She is also a perfectionist. When she starts something, whether it's a drawing or her homework, she will not stop until it is truly finished. This time, she has started to diet. And Leslie finds herself becoming obsessed, getting thinner and thinner, until she is forced to realize that her quest for perfection is killing her."

I'm seriously too tired to write an extensive analysis right now. Will hopefully update this post this weekend, but for now, suffice to say Deborah Hautzig has written a rather realistic novel (well, duh, it's based on her own experiences, so yeah), wherein the heroine's abusive relationship with Ms. A didn't have a clear beginning, nor an end. Just like in real life. Second Star to the Right was first published in 1981, when Anorexia Nervosa and its sisters weren't well-known by the public. Feels so hard to imagine a world where EDs and AIDs were nought but myths and legends. I could probably reach some interesting conclusion about that, but laters. Thumbs up, now sleep.

Angående mitt fail

En del av mig är rätt stolt att jag klarade av att äta och inte träna på så pass lång tid som jag faktiskt gjorde, men den största delen är bara äcklad och förfärad och panikslagen och försöker guilt-trippa sig själv till självskadebeteende och hela jävla Hälsingland. Jag fattar inte riktigt hur jag kunde göra så bra/dåligt ifrån mig.
Jag är fan amazing. Awesome. Ace. Abhorrent. Repulsive, repugnant, revolting, repelling.

Jag tycker nästan det är jobbigast med allt - de kontrasterande känslorna. Att oavsett vad jag gör kommer en del av mig alltid förfäras och ge mig ångest. Just nu ger mitt "bra" beteende mig mer ångest än vad mitt ohälsosamma beteende gör, så jag sviker mitt samvete och är svag (genom att vara viljestark i fel riktning). Jag väljer den lätta vägen som leder till undergång. Fast lätt och lätt... Det är den svåra vägen med slutdestination förintelse. Bara jag som är fuckad och känner mig mer trygg med det än med solsken och puppies och halvnakna Chicos.

Är en slav. Men jag gillar att vara en slav. Rutiner och planering och jag är trygg. Jag gillar säkerheten i att lämna över allt till Ana. Ana klarar biffen. Hon är hård, men konsekvent. Strukturerad. Och jag behöver tuktas. Masochist.

Yes, lax ikväll då.

No More Recovery.

Nej. Fuck it.

Recovery dag 7

Sen hela den här grejen att jag inte kan gå på recovery utan att inleda Binge Fest 2.0. Har purgat typ... tre gånger. Önskar jag hade purgat mer, och önskar jag hade purgat mindre. Får se hur det går idag, ska försöka låta bli att hetsa. Fast mina hetsningar är ju typ att äta två smörgåsar med pålägg, och herregud, nu då jag tänker på att jag har ätit det vill jag rusa till toaletten för att spy, och sedan sedan spendera följande sex timmar på gymmet, där jag skulle piska skiten ur mig.

Borde jag söka professionell hjälp? Jag känner mig så handfallen. Vad som är normalt och "måttligt" existerar inte längre i mitt huvud. Om jag inte ska träna excessively känns det som om jag inte kan träna alls, för jag kommer börja tänka på kalorier och hur mycket jag inte har bränt. Och hur jag inte har tränat tillräckligt, för jag inte är sekunder från att svimma. Och hur mina lår dallrar då jag springer, fast jag vet egentligen att det kallas hud, och knappast kan dallra. Men jag vet inte hur man gör för att vara normal.

Recovery dag 1

Fan, alltså. Första dagen av min tänkta recovery, och jag håller på att dö. Får ångest och går in till toaletten, kör ner fingrarna i halsen, innan jag hejdar mig själv. Står där, böjd över toalettstolen, kan inte riktigt förmå mig till att ta steget, räta på mig och gå därifrån. Ställer mig lite rakare, böjer mig fram igen, rätar på mig. Tömmer huvudet på tankar och undviker att titta i spegeln. Vill inte se hur jag ser ut, hur tjock jag är. Vill inte veta. Vill inte. Till slut tvingar jag mig att ett steg i taget röra benen mot dörren. Ute ur badrummet. Det är en lättnad, men när jag närmar mig dörröppningen mellan köket och vardagsrummet tar det stopp igen. Det är som att gå genom en snöstorm, med blåsten pressande en tillbaka. När jag är inne i vardagsrummet vänder jag mig om och tittar på vägen till badrummet. Jag vill, men jag vill inte. Varför ska det vara så svårt att bara äta? Alla andra gör det. Jag kommer ihåg att jag också brukade göra det, rätt mycket också.


Varför kan jag inte överleva?